berthas

eller. Jag är ju inte ensam. Men mitt i allt det roliga kom en sån där ensam o lite tråkig känsla.

Jag tror den stavas tvivel. Vad håller jag på med? Går det inte lite fort? Är jag så lugn som jag vill framställa mig som? Klarar jag verkligen det här? Det är ju bara jag. Jag är stor i orden, men liten på jorden. Jag har ingen som jag kan bolla med som förstår preciis vad jag menar. Utan då måste jag förklara varje del av min plan/tanke eller problem. Ibland önskar jag att jag bara kunde ta bladet från munnen och säga exakt vad jag tänker istället för att dra den snabba versionen. Men jag är bäst på snabba versioner. Blir galen när jag hamnar på detaljnivå. Men kanske är det något jag skulle må bra av om det är på en lagom nivå?

Jag vet i och för sig var skon klämmer och vilka skavsår jag har, men vissa av dem kan jag inte lösa och plåstra om innan jag har formella beslut. Andra skulle jag kunna ta tag i direkt för att kunna få ordning på. Men eftersom jag tror att jag har hela livet på mig så gör jag inget åt dem. Jobba med dead lines är min grej. Allt går inte att lösa med dead lines vill jag lova. Å det mina vänner, det suger.