berthas

..flashback från när jag var liten idag.

Stod inne på SHIP när en äldre man kommer in och plötsligt så slog det mig hur mycket han påminde om min morfar. De var inte lika till utseendet på något sätt, men hur de rörde sig och 'existerade'. Och på två röda hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jisses vad jag saknar honom. Det är ändå 13 år sedan han dog, men det gör inte saknaden mindre, jag skulle nästan säga att den blivit större. Ju äldre jag blir desto fler frågor kommer jag på som jag så gärna velat ställa.

Hur han o mormor träffades, hur deras historia var och hur han upplevde det när hon blev sjuk. Och hur mycket jag älskade honom. Det sa jag inte tillräckligt. Nog för att jag är övertygad om att han vet det, men ändå. Hans kramar var de mest kraffulla, lite så där så att han inte ville släppa taget om en. Självklart skrattade jag och sa 'men mooorfar' men egentligen fick han hålla mig så länge han ville. Det var ju så tryggt.

I hans hobbyrum fanns en jättehög tröskel som man kunde sitta på. Vet inte hur många gånger som jag satt där och tittade på honom när han meckade med cyklar eller höll på med sina träskulpturer i sin blåa mekar-rock. Sen när jag tyckte det blev tråkigt tjatade jag mig till ett (eller flera) partier svarta-maja. Som jag, enligt andra ;), jobbade hårt för att  vinna (dvs fuskade) emellan åt. Ibland fick jag välja kortlek. Den lilla leken med rosa eller blå bakgrund och fåglar eller blommor på tyckte jag var finast.

Min älskade morfar, du hade så vansinnigt mycket kärlek i dig. Och jag hoppas jag kommer vara som du när jag blir gammal och förhoppningsvis har egna barnbarn. Så där varm, omtänksam, kramig och speciell som ingen annan.